Så har januari passerat. Den första månaden på året. Det gick ju bra. Dottern har opererats och när hon skulle hem gav de henne sex stycken sprutor som skulle ges en varje kväll. Varför inte ta reda på om någon kan ge dom?
Jag är spruträdd trots att jag fått många i mina dar. Men man vänjer sig inte. Jag vågar inte ens titta på en spruta. Nåja, jag, Astrid och sonen gick hem till min dotter för att hjälpa henne. Vi tog fram sprutan, jag höll den i handen (bara det en bedrift) men precis innan jag skulle sticka in den i hennes mage så låste sig hela kroppen. Det gick inte.
Sonen tar över och samma sak hände för honom. Sen provade dottern och hon frös också till. Då ringde jag min kompis med diabetes. Hon tar en spruta i magen varje fredag. Jag ställde några frågor och till slut sa min kompis. "Gör det bara. Lova det."
Jag la på luren, tog sprutan och körde in nålen i dotterns mage!!! Det var bara att göra det. Gissa om jag var stolt och jag svävade hem sen. Så stolt över mig själv.
Sen har jag varit hos dottern varje kväll och gett henne en spruta. Imorgon är sista gången.
Orsaken till att hon skulle ha dessa sprutor var för att undvika proppar efter operationen. De här blommorna är till min älskade dotter för att du varit så stark och tuff efter operationen. Nu blir det bara bätte.
