Jag bestämde mig för att börja blogga igen. Jag är rätt aktiv på Instagram men kan ju köra här också. Så jag letade fram denna blogg. Det var tre år sen jag skrev i den och jag tänkte radera inläggen och gör om men varför inte återbruka? Gamla inlägg får vara kvar, det kan vara kul att läsa.
Mycket har hänt under mina tre års frånvaro. En pandemi har gjort oss mer instängda. Inte så många resor, många har dött och rädslan när man fått en förkylning ska vi inte tala om. Jag har klarat mig, tack och lov.
Sen har jag blivit med hund igen. Efter Våfflans död så sa jag att jag inte skulle skaffa fler hundar. Så hände detta: Min vän Eva fick veta att det fanns en liten hund som "skulle tas ut i skogen och skjutas" om ingen hämtade henne. Eftersom Evas två hundar var borta så åkte hon och hämtade Astrid. De två, Eva och Astrid, bondade genast. Det finns en känsla mellan dem som är härlig att se. Men problemet var att Eva har två katter. Astrid blev vansinnig och skällde hela tiden. Natten blev en cirkus. På morgonen messade Eva en bild och frågade, kan du ta henne? "Kör hit henne", svarade jag. Och på den vägen är det.
Astrid är en blandras av chihuahua och något mer. Hon är tre år och rädd för det mesta. Karlar, barn, cyklar, barnvagnar, höga ljud osv. Min son fick muta henne med skinka för att hon skulle sluta skälla på honom. Nu är han kungen i hennes liv. Hon har fått grunduppfostran som sitt, ligg, stanna osv. Och hon vill gärna vara till lags. Utom när hon löper. Då kallar vi henne Pestrid. Men så fort löpet är över så är hon som en liten ängel. Väldigt tillgiven och go.
Hon har ett väldigt underbett, nostryffeln sitter snett, ena ögat ser ut som om det ska poppa ut och ett öra är vikt. Hennes bakben är krumma och tassarna pekar inåt. Hon kanske inte är något att avla på men för mig är hon sötast i hela världen.